Bea is back!
hej!
va ett bra tag sen jag upptaderade bloggen jag vet!
Nu när jag ändå är inne vill jag passa på och säga att jag hatar idioter som ska hålla på att lägga upp bilder på sin kuk eller sina bröst på bdb ! De är så jävla snusk och omoget , är ju så att man vill kräkas när man råkar klicka in på någon som har gjort de!
Jag förstår mig även inte på folk som kommenterar ''extremt snygga killar/tjejer'' som dom säger!
dom kommentarar tex ''snygg'' söt'' ge mig'' osv. jag förstår inte varför när dom vet att dom inte har en chans på dom ! Och vissa killar/tjejer svarar inte ens och de vet dom som kommenterar ju ! ´så onödigt!
god bye lovers!
va ett bra tag sen jag upptaderade bloggen jag vet!
Nu när jag ändå är inne vill jag passa på och säga att jag hatar idioter som ska hålla på att lägga upp bilder på sin kuk eller sina bröst på bdb ! De är så jävla snusk och omoget , är ju så att man vill kräkas när man råkar klicka in på någon som har gjort de!
Jag förstår mig även inte på folk som kommenterar ''extremt snygga killar/tjejer'' som dom säger!
dom kommentarar tex ''snygg'' söt'' ge mig'' osv. jag förstår inte varför när dom vet att dom inte har en chans på dom ! Och vissa killar/tjejer svarar inte ens och de vet dom som kommenterar ju ! ´så onödigt!
god bye lovers!
här har ni några riktiga spökhistorier att roa er med.
Ovetande död.
Som ung student hade han och en kamrat, son till en d:r K. i Lund, i ett glatt lag kommit överens om, att den av dem, som dog först, skulle, om det var honom möjligt, ge sig till känna för den andre för att dymedelst visa, att det fanns en tillvaro efter döden.
Flera år därefter var den blivande lektorn på hemväg efter en längre tids utomlandsvistelse. Han anlände sent på kvällen till Köpenhamn och begav sig till det hotell, där han brukade bo under sina besök i broderlandet. Alla enkelrum voro upptagna, endast en dublett fanns ledig, och den fick han. Han var trött efter resan, drack en kopp te och gick sedan till vila. Det var bäddat i det inre rummet, men han lät dörren till det yttre stå öppen. Sin vana trogen låg han en stund och läste, men sömnen tog snart överhand, och han släckte ljuset.
Men knappt hade han gjort det, förrän han fick höra långsamma, släpande steg i det yttre rummet. Övertygad om att det var en tjuv, som smög omkring där, tände han och gick ditut. Men ingen människa syntes till. Han genomsökte noga rummet utan att finna någon. Troende, att det varit en hörselvilla, gick han åter och lade sig, men han lät ljuset brinna och låg och lyssnade. Plötsligt fick han höra en röst högt och tydligt ropa hans namn "Lars", och han hörde åter de släpande stegen. Han kände genast igen rösten, den tillhörde hans gamle vän från studenttiden, och gången kände han också igen. Vännen hade ett styvt knä och släpade ena benet lite då han gick.
"Kom in här, din skojare, jag känner nog igen dig!" ropade han och satte sig upp i sängen. Intet svar följde. Han satt en stund och väntade, men då allt förblev tyst, tog han åter ljuset och gick för andra gången ut i yttre rummet. Liksom förra gången fanns det ingen där.
Han ringde och bad att få tala med portieren. Men på hans fråga om någon med vännens namn bodde på hotellet, fick han ett bestämt nej. Han var ändå inte övertygad, inom sig trodde han, att vännen var i maskopi med portieren, men det var ingenting annat att göra än att åter gå och lägga sig. Han hade blivit alldeles klarvaken, och låg länge och lyssnade, men då allt förblev tyst, somnade han slutligen, förvissad om att vännen följande dag skulle uppenbara sig och avslöja skämtet. Men vännen syntes int till, och han fortsatte resan till Sverige. När han steg av båten i Malmö, mötte han en annan gammal bekant, som till hans bestörtning berättade, att dr K:sson föregående dag avlidit. Det var alltså den döde vännen, som föregående natt ropat på honom, och det var hans steg, som han hört. Han erinrade sig också det löfte, han och vännen i ungdomlig tanklöshet givit varandra, vilket denne nu infriat.
Denna upplevelse gjorde ett så starkt intryck på lektor N., att han aldrig kunde glömma den, och han måste ha ljus brinnande hela natten, om han skulle kunna sova.
Svävande damen.
Det var en blåsig natt i mars månad sagda år i daggryningen, våra barn voro sjuka, varför jag satt uppe, vakade och läste. Plötsligt kom jag att tänka på, att balkongdörren - vi bodde en trappa upp i ett hörnhus - till min mans skrivrum kanske var olåst. Jag gick därför in från min och barnens gemensamma sängkammare, där jag som nämnt satt uppe och läste, i därintill belägna salongen, som i sin tur gränsade till skrivrummet, mellan vilka båda sistnämnda rum dörren stod öppen. Då jag kommit i i salongen fick jag till min häpnad se en gråklädd dam, lång och smärt, med vit krage, ligga på knä vid en i skrivrummet befintlig schäslong, med knäppta händer. Jag såg henne så tydligt med sin vackra profil och det bruna håret benat med en knut i nacken. Min första tanke var, att det kunde vara jungfrun, men nej, så såg hon inte ut, och ändå blev jag egendomligt nog inte rädd, bara förvånad; men då gestalten plötsligt reste på sig och svävade på sidan ut genom dörren till den skrivrummet angränsande matsalen, vars dörr till skrivrummet stod öppen, utan att vidröra golvet med sina fötter, blev jag sittande lamslagen på en stol i salongen alldeles bredvid dörren mellan salongen och skrivrummet och sålunda endast ett par meter från schäslongen, där gestalten nyss legat.
Någon tid efteråt berättade jag synen för en bekant. Hon såg förvånad ut och sade, att hon av min beskrivning kände igen damen som en död väninna till sig, vilken dött just i nämnda skrivrum. Den, för vilken jag berättade synen, lever ännu och bor i Stockholm. Ännu i dag kommer denna syn för mig, ty den var så påtagligt klar och tydlig.
Julens onda andar.
Det var dagarna strax före jul. Min mor jämte två tjänsteflickor arbetade i köket. Så sade min mor åt Anna, så hette en av flickorna, att gå efter vatten, vilket förvarades i en kanna i förstugan. Men just som hon skulle böja sig ned och ösa upp vattnet fick hon ett ordentligt nyp i högra armen, så hon skrek till. (Det är att märka denna flicka inte var rädd för någonting.) Min far som satt på kontoret tittade ut och undrade vad som stod på, men flickan svarade inte utan tog sig på armen. Vår hund, en stor S:t Bernhard, som legat inne hos min far rusade ut i samma ögonblick och var alldeles ursinnig. Men just som hunden for i väg, var det precis som om en vit skepnad for ut genom den öppna dörren. Hunden följde efter och skällde vilt.
Senare på kvällen gingo flickorna ut. Då frågade Annas kamrat, varför hon skrek till ute i förstugan.
- Jo, ser du jag fick ett riktigt nyp på armen och det var säkert sömmerskan som kom tillbaka och ville ha betalt för klänningen som hon sydde. (Sömmerskan som hade dött ett par dagar förut, var nämligen mycket snål och elak.)
Det underliga var ju att strax efter Anna hade sagt detta, blev hon så sjuk. I hög feber samt fick stora sår på armen där nypet var och kring munnen samt en hemsk halsfluss. Mina föräldrar blevo förskräckta och ringde efter en sköterska som bodde i närheten.-Efter två dagar var Anna fullt frisk igen och ingenting syntes av de stora såren och halsen var felfri.
Uch!.
- Det är många år sedan detta hände, som jag nu skall berätta. Jag var då en pojk på omkring tretton år.Far och jag kolade två milor vid - tjärn, en gång belägen djupt inne i Värmlandsskogarna. Vi hade tänt milorna, och allt artade sig bra så länge far var kvar, men en dag skulle han hem och proviantera och stanna hemma över natten. Nu skulle jag få mitt elddop. Ensam skulle jag passa milorna i mörka natten inne i djupa skogen. Visserligen låg gården i närheten, men mellan den och milorna utbredde sig ett tätbevuxet skogsbälte.
Jag gick ronden i skymningen, såg till att draghålen vid milans botten fungerade, klubbade stybben på toppen, klättrade nedför stegen och gick in i kojan och lade mig att sova. Efter en stund vaknade jag, kände mig orolig, tände lyktan och gick ut för att syna milorna. På den första fanns inget fel, men när jag kom till den andra såg jag en skepnad med förvridet ansikte och med uppsträckta händer. Det verkade som om hela gestalten försökte rycka sig loss från något som gastkramade den men ej orkade röra sig ur fläcken.
Nu var det slut med allt mitt mod. Jag skrek till, tappade lyktan och sprang förfärad till kolkojan och slog igen dörren efter mig. Jag låg länge med bultande hjärta och vågade mig sedan ej ut till milorna. De fick sköta sig själva resten av natten. När det ljusnade kom far. Jag berättade vad jag sett för honom. Ansiktet blev allvarligt. Jag gissade strax, att han själv sett spöket vid milan. Så berättade han: Det är nu många år sedan. Ägaren till - tjärn därborta hade en enda son. Denne skulle en natt passa milorna ensam alldeles som du nu gjort. Föräldrarna hans skulle på bröllop i byn. När de kommo åter var sonen försvunnen. Ingenstädes stod han att hitta. Man gissade att milorna tagit honom, och det berättades ofta, att han "gått igen", men det var nu länge sedan det hände. Milbottnarna lågo länge nedlagda här men kommo på nytt till användning härom året. Nu dröjer det nog innan han visar sig igen. Nästa år ska vi kola på annan plats, tröstade far mig med.
Hoppas ni läsare njöt av spökhistorierna tänkte att de kanske skulle vara kul om ni fick läsa någon lite anorlunda på en blogg.
Tänkte börja lägga ut lite sånt här ibland så ni slipper höra om dagens hänelser bara :)
Som ung student hade han och en kamrat, son till en d:r K. i Lund, i ett glatt lag kommit överens om, att den av dem, som dog först, skulle, om det var honom möjligt, ge sig till känna för den andre för att dymedelst visa, att det fanns en tillvaro efter döden.
Flera år därefter var den blivande lektorn på hemväg efter en längre tids utomlandsvistelse. Han anlände sent på kvällen till Köpenhamn och begav sig till det hotell, där han brukade bo under sina besök i broderlandet. Alla enkelrum voro upptagna, endast en dublett fanns ledig, och den fick han. Han var trött efter resan, drack en kopp te och gick sedan till vila. Det var bäddat i det inre rummet, men han lät dörren till det yttre stå öppen. Sin vana trogen låg han en stund och läste, men sömnen tog snart överhand, och han släckte ljuset.
Men knappt hade han gjort det, förrän han fick höra långsamma, släpande steg i det yttre rummet. Övertygad om att det var en tjuv, som smög omkring där, tände han och gick ditut. Men ingen människa syntes till. Han genomsökte noga rummet utan att finna någon. Troende, att det varit en hörselvilla, gick han åter och lade sig, men han lät ljuset brinna och låg och lyssnade. Plötsligt fick han höra en röst högt och tydligt ropa hans namn "Lars", och han hörde åter de släpande stegen. Han kände genast igen rösten, den tillhörde hans gamle vän från studenttiden, och gången kände han också igen. Vännen hade ett styvt knä och släpade ena benet lite då han gick.
"Kom in här, din skojare, jag känner nog igen dig!" ropade han och satte sig upp i sängen. Intet svar följde. Han satt en stund och väntade, men då allt förblev tyst, tog han åter ljuset och gick för andra gången ut i yttre rummet. Liksom förra gången fanns det ingen där.
Han ringde och bad att få tala med portieren. Men på hans fråga om någon med vännens namn bodde på hotellet, fick han ett bestämt nej. Han var ändå inte övertygad, inom sig trodde han, att vännen var i maskopi med portieren, men det var ingenting annat att göra än att åter gå och lägga sig. Han hade blivit alldeles klarvaken, och låg länge och lyssnade, men då allt förblev tyst, somnade han slutligen, förvissad om att vännen följande dag skulle uppenbara sig och avslöja skämtet. Men vännen syntes int till, och han fortsatte resan till Sverige. När han steg av båten i Malmö, mötte han en annan gammal bekant, som till hans bestörtning berättade, att dr K:sson föregående dag avlidit. Det var alltså den döde vännen, som föregående natt ropat på honom, och det var hans steg, som han hört. Han erinrade sig också det löfte, han och vännen i ungdomlig tanklöshet givit varandra, vilket denne nu infriat.
Denna upplevelse gjorde ett så starkt intryck på lektor N., att han aldrig kunde glömma den, och han måste ha ljus brinnande hela natten, om han skulle kunna sova.
Svävande damen.
Det var en blåsig natt i mars månad sagda år i daggryningen, våra barn voro sjuka, varför jag satt uppe, vakade och läste. Plötsligt kom jag att tänka på, att balkongdörren - vi bodde en trappa upp i ett hörnhus - till min mans skrivrum kanske var olåst. Jag gick därför in från min och barnens gemensamma sängkammare, där jag som nämnt satt uppe och läste, i därintill belägna salongen, som i sin tur gränsade till skrivrummet, mellan vilka båda sistnämnda rum dörren stod öppen. Då jag kommit i i salongen fick jag till min häpnad se en gråklädd dam, lång och smärt, med vit krage, ligga på knä vid en i skrivrummet befintlig schäslong, med knäppta händer. Jag såg henne så tydligt med sin vackra profil och det bruna håret benat med en knut i nacken. Min första tanke var, att det kunde vara jungfrun, men nej, så såg hon inte ut, och ändå blev jag egendomligt nog inte rädd, bara förvånad; men då gestalten plötsligt reste på sig och svävade på sidan ut genom dörren till den skrivrummet angränsande matsalen, vars dörr till skrivrummet stod öppen, utan att vidröra golvet med sina fötter, blev jag sittande lamslagen på en stol i salongen alldeles bredvid dörren mellan salongen och skrivrummet och sålunda endast ett par meter från schäslongen, där gestalten nyss legat.
Någon tid efteråt berättade jag synen för en bekant. Hon såg förvånad ut och sade, att hon av min beskrivning kände igen damen som en död väninna till sig, vilken dött just i nämnda skrivrum. Den, för vilken jag berättade synen, lever ännu och bor i Stockholm. Ännu i dag kommer denna syn för mig, ty den var så påtagligt klar och tydlig.
Julens onda andar.
Det var dagarna strax före jul. Min mor jämte två tjänsteflickor arbetade i köket. Så sade min mor åt Anna, så hette en av flickorna, att gå efter vatten, vilket förvarades i en kanna i förstugan. Men just som hon skulle böja sig ned och ösa upp vattnet fick hon ett ordentligt nyp i högra armen, så hon skrek till. (Det är att märka denna flicka inte var rädd för någonting.) Min far som satt på kontoret tittade ut och undrade vad som stod på, men flickan svarade inte utan tog sig på armen. Vår hund, en stor S:t Bernhard, som legat inne hos min far rusade ut i samma ögonblick och var alldeles ursinnig. Men just som hunden for i väg, var det precis som om en vit skepnad for ut genom den öppna dörren. Hunden följde efter och skällde vilt.
Senare på kvällen gingo flickorna ut. Då frågade Annas kamrat, varför hon skrek till ute i förstugan.
- Jo, ser du jag fick ett riktigt nyp på armen och det var säkert sömmerskan som kom tillbaka och ville ha betalt för klänningen som hon sydde. (Sömmerskan som hade dött ett par dagar förut, var nämligen mycket snål och elak.)
Det underliga var ju att strax efter Anna hade sagt detta, blev hon så sjuk. I hög feber samt fick stora sår på armen där nypet var och kring munnen samt en hemsk halsfluss. Mina föräldrar blevo förskräckta och ringde efter en sköterska som bodde i närheten.-Efter två dagar var Anna fullt frisk igen och ingenting syntes av de stora såren och halsen var felfri.
Uch!.
- Det är många år sedan detta hände, som jag nu skall berätta. Jag var då en pojk på omkring tretton år.Far och jag kolade två milor vid - tjärn, en gång belägen djupt inne i Värmlandsskogarna. Vi hade tänt milorna, och allt artade sig bra så länge far var kvar, men en dag skulle han hem och proviantera och stanna hemma över natten. Nu skulle jag få mitt elddop. Ensam skulle jag passa milorna i mörka natten inne i djupa skogen. Visserligen låg gården i närheten, men mellan den och milorna utbredde sig ett tätbevuxet skogsbälte.
Jag gick ronden i skymningen, såg till att draghålen vid milans botten fungerade, klubbade stybben på toppen, klättrade nedför stegen och gick in i kojan och lade mig att sova. Efter en stund vaknade jag, kände mig orolig, tände lyktan och gick ut för att syna milorna. På den första fanns inget fel, men när jag kom till den andra såg jag en skepnad med förvridet ansikte och med uppsträckta händer. Det verkade som om hela gestalten försökte rycka sig loss från något som gastkramade den men ej orkade röra sig ur fläcken.
Nu var det slut med allt mitt mod. Jag skrek till, tappade lyktan och sprang förfärad till kolkojan och slog igen dörren efter mig. Jag låg länge med bultande hjärta och vågade mig sedan ej ut till milorna. De fick sköta sig själva resten av natten. När det ljusnade kom far. Jag berättade vad jag sett för honom. Ansiktet blev allvarligt. Jag gissade strax, att han själv sett spöket vid milan. Så berättade han: Det är nu många år sedan. Ägaren till - tjärn därborta hade en enda son. Denne skulle en natt passa milorna ensam alldeles som du nu gjort. Föräldrarna hans skulle på bröllop i byn. När de kommo åter var sonen försvunnen. Ingenstädes stod han att hitta. Man gissade att milorna tagit honom, och det berättades ofta, att han "gått igen", men det var nu länge sedan det hände. Milbottnarna lågo länge nedlagda här men kommo på nytt till användning härom året. Nu dröjer det nog innan han visar sig igen. Nästa år ska vi kola på annan plats, tröstade far mig med.
Hoppas ni läsare njöt av spökhistorierna tänkte att de kanske skulle vara kul om ni fick läsa någon lite anorlunda på en blogg.
Tänkte börja lägga ut lite sånt här ibland så ni slipper höra om dagens hänelser bara :)
Gävle
Var en riktig bra dag kan jag lova :)
När vi kom fram till gävle efter 2 timmars tågresa (eller iaf för mig för andrea och per hoppade på i söderhamn) så började vi gå runt och kolla lite smått i butiker och sähär.
Även att de inte vart så mkt handlat för måste ju tänka på ekonomin och att den inte är på topp just nu :/
men de vart iaf :
- en parfym.
- fondation (fråga inte varför)
- Skin jacka (bilden den som per har på sig)
så lyckat vart de ju iaf ångrar inga köp alls :D
och till lunch så gick vi och åt tacobuf'e riktigt gott men starkt som fan ''/
Efter de så gick vi runt lite till och gick inte lång stund innan vi kom på att vi behövde en glass paus :)
så vi gick och köpte sån här kulglass och satte oss på taket av hela galerian riktigt mysigt när solen värmde :)
Aa va iaf en riktig mysig dag om man bortser från hur trött man va efter som man va tvingen att kliva upp kl 5 om man skulle hinna me en buss som gick kl 6 icg ett tåg som gick vid 8 -.-
men måste göras om :)!
out!
+-
Dagen har varit som värsta frittfall kan jag lova.
Började med att när jag skulle från sundsvall så fick jag inte igång moppen och när jag äntligen fick igång den for den iväg av sig själv och rammlade -.- då blir man ju lagomt glad!
Men sen vände det av att pappa ringde och sa att jag hade kommit in på slotte och fick den sista platsen som va kvar då vände sig mitt humör från döds förbannad till döds glad:)
Även att resan från sundsvall var jätte pinsam för min ljuddämpare på moppen satt löst så de lät som om man körde en HD eller en väldigt trimad moppe och kan lova att alla tittade på mig FYFAN!
Men när jag äntligen kom hem så hade mamma gjort drottningpaj :') så jävla mums!
Men nu ska jag ta och hoppa in i duschen och i morron blir de gävle med folket :D
Hör av er ! :)
Msn: [email protected]
Började med att när jag skulle från sundsvall så fick jag inte igång moppen och när jag äntligen fick igång den for den iväg av sig själv och rammlade -.- då blir man ju lagomt glad!
Men sen vände det av att pappa ringde och sa att jag hade kommit in på slotte och fick den sista platsen som va kvar då vände sig mitt humör från döds förbannad till döds glad:)
Även att resan från sundsvall var jätte pinsam för min ljuddämpare på moppen satt löst så de lät som om man körde en HD eller en väldigt trimad moppe och kan lova att alla tittade på mig FYFAN!
Men när jag äntligen kom hem så hade mamma gjort drottningpaj :') så jävla mums!
Men nu ska jag ta och hoppa in i duschen och i morron blir de gävle med folket :D
Hör av er ! :)
Msn: [email protected]
Knott?!
Varför finns dessa små äckliga djur? va är dom bra till ? svaret är ingenting!
för att dom är för små för att fåglarna ska ta dom!
så för dom som vill överleva sommaren rekomenderar jag att inte gå ut på kvällen är de är soligt för då finns de risk att bli uppäten, för dom små jävlarna tar sig in överallt och dom reagerar inte på myggmedel.
Så va ska man göra för att bli kvitt dom här otäcka 1000000 alldeles för små och elaka krypen som förstör sköna sommar kvällar?
De är nog en fråga som vi aldrig får svar på tyvär.
Ha en fortsatt trevlig och knottinvaderad sommar byebye.
för att dom är för små för att fåglarna ska ta dom!
så för dom som vill överleva sommaren rekomenderar jag att inte gå ut på kvällen är de är soligt för då finns de risk att bli uppäten, för dom små jävlarna tar sig in överallt och dom reagerar inte på myggmedel.
Så va ska man göra för att bli kvitt dom här otäcka 1000000 alldeles för små och elaka krypen som förstör sköna sommar kvällar?
De är nog en fråga som vi aldrig får svar på tyvär.
Ha en fortsatt trevlig och knottinvaderad sommar byebye.
Fiska
Va ute och fiskade igår tills idag med pappa och Robin.
Blev Ganska mycket fisk kan jag ju lova vart typ 5 abborrar och 1 gädda och 6 öringar ganska bra ändå!:)
Även att jag kastade bort 3 st drag INTE BRA!!:(
och jag råkade fastnade med Robins drag när jag skulle testa och de va hans bästa drag oxå så lite skuldkännslor fick man ju.!
Men nu är jag iaf hemma och funderar på att lägga mig i ett vramt bad och få bort natur lukten som jag fick under dagens lopp av en massa myggmedel och fiskar även att jag kanske har 500 äckliga saker i håret eftersom vi va tvungen att krypa i tätskog för att komma fram till vattnet.
Byebye.
Första bloggen.
Tjena nu har jag oxå skaffat blogg ingen vet varför häller :)
vet inte riktigt hur man gör en för att få bloggen riktigt snygg, men antar att man listar ut de ganska snabbt (:
Dagen: slapp som f*n efter ha åkt moppe 2 mil på en studsbollsväg ;o
Dagens köp: mjölkchoklad nonstop , Dricka och Popcorn.
Dagens kläder: Linne (randigt) , mjukisbyxor.
